Rädsla
Jag har kommit fram till att jag växt upp väldigt skyddat, jag har sett det extra mycket nu under det senaste året. Och jag lider av en sjuklig panikångest och hypokondri. Så fort någon blir sjuk så blir jag sjuk, känns det som. Får någon en hjärtinfarkt, får jag ont i bröstet så det känns som en riktig hjärtinfarkt nästan. Och det är till och med om någon på tv, i en serie eller dokumentär, är sjuk. Jag har kunnat kolla på sjukhusserier, diagnos okänd och sånt innan men numera kan jag inte ens det, eller det börjar bli bättre efter ett halvår hos kuratorn men det är långt ifrån bra.
Jag kom att tänka på detta just för att en av mina vänner just nu befinner sig på akuten med bröstsmärtor och när Johan skjutsat henne dit och kom hem och sa att det var i bröstet hon hade ont (till mig sa hon bara "i sidan" så jag fattade inte att det va så allvarligt) så får jag panik. Nu när hon ligger där efter låååång tid och dom tar test efter test antar jag ju att det är något och då får jag panikångest utan dess like!
Min panikångest har lagt sig förvånansvärt mycket senaste tiden, innan hade jag det varje dag, hjärtklappning, andningsbesvär osv. Efter ett par år lärde jag mig hantera det men jag trodde ändå det var nåt annat fel än panikångest, jag tänkte att inte kan man känns sig så dålig av nåt psykiskt. Men hjärnan kan göra vad som helst med din kropp i stort sett! Jag hade som sagt hjärtklappning så jag näst intill studsar i sängen när jag skulle sova och va helt säker på att jag hade hjärtproblem. Efter 3 år gick jag till läkaren för jag blev så rädd en kväll. Men det syntes inget på EKG eller tester, visserligen kan det ju vara nåt ändå eftersom dom tog det när jag inte hade hjärtklappning men risken är inte så stor. Efter det har jag knappt haft hjärtklappning en enda gång. Andningsbesvären, jag trodde jag höll på att kvävas vissa kvällar. Innan jag lärde mig hantera det eller dom kvällar det blev som värst började jag gråta av panik, Johan fick stå ut med en hel del första året, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag va säker på att jag skulle kvävas.. Men så lärde jag mig hantera det, det kunde sitta i flera dagar i streck men jag kunde ändå hålla det på en bra nivå. Nu efter ett halvår hos kuratorn har det lugnat sig, jag kan inte säga att det är helt borta men det är mycket, mycket bättre! Jag får aldrig sån panik att jag börjar gråta till exempel.. Det ska vara någon enstaka gång. Men problemet nu när jag kommit över det här är att när det väl kommer, som nu ikväll, blir jag så rädd för jag glömmer bort hur jag ska hantera det och det känns som att, är det verkligen panik den här gången? Men innerst inne vet jag ju att det är det.
Dessutom har jag senaste halvåret haft konstiga ljud i mitt öra, det liksom susar så jag kan inte riktigt höra allt. Det låter nästan dygnet runt och i början blev jag rädd men doktorn sa att det är ofarligt och kommer försvinna och att det kan hända om spända axlar osv. Jag har aldrig varit med om det innan och det är störande, dock har jag märkt nu att när jag verkligen slappnar av försvinner det så jag kan i alla fall sova nu. Innan kunde jag inte somna, antagligen spände jag mig då också så det lät hela tiden!
Men allt handlar om spänning och psykiska besvär. Min allra största rädsla är att någon nära mig ska bli sjuk eller dö, för jag vet inte hur jag kommer reagera, jag har varit så förskonad! Min andra rädsla som är nästan lika stor är att jag själv ska bli sjuk eller skadad. Det är nog svårt att förstå för någon som inte varit med om den här rädslan och panikångesten men jag är så rädd så det går inte att sätta ord på det. Rädsla är en underdrift.
Som tur är har jag kommit ifrån allt detta lite, lite. Men nu när jag inte går hos kuratorn längre kommer det tillbaka. Och så fort jag får något problem som t ex att jag varit yr då och då senaste veckorna snurrar det i huvudet om jag kan ha det, det eller det. Sitter och läser om alla möjligheter på google trots att jag blir ännu mer rädd, ligger och tänker när jag ska sova och så vidare. Men jag vågar inte gå till läkaren! Men nu har detta blivit bättre sen vädret blev lite sämre, så antagligen var det värmen. Men jag tar ju inte hand om mig själv för att hålla mig frisk heller. Jag är kraftigt överviktig och jag dricker inget vatten trots att det är 30 grader varmt, till exempel.
Det värsta på hela min dag är när jag ska lägga mig, jag hatar att gå och lägga mig. För då snurrar tankar.. Speciellt dom dagar jag har en dålig dag, då vill jag inte gå och lägga mig, drar ut på det och får panik bara jag tänker på att lägga mig och sova. Jag kan inte släppa allt och slappna av! Jag försöker lära mig men det har tagit mig 3 år att bara kunna kontrollera min panikångest, hur lång tid kommer det inte ta innan jag lär mig allt annat av dom här problemen?! Som tur är ska jag gå på samma skola i höst igen och tänker då fortsätta gå till kuratorn. Han tyckte det gick så bra i våras och tyckte vi va klar till skolan slutade. Problemet är ju att jag inte ens tagit upp allt än... Men ska som sagt gå dit i höst igen och hålla det i schack! Jag kan inte ha det såhär...
Likaså idag satt jag och såg på en kvinna föda barn på TV, jag som är så rädd för smärta, då fick jag panik över att jag kanske aldrig nånsin kommer kunna skaffa barn eftersom jag är så fruktansvärt rädd. Och jag har varit rädd i flera år, undrat hur jag nånsin ska kunna skaffa barn, jag vill ju, men jag är för rädd!
Denna ständiga rädsla.. Det är den som är grunden till allt! Är jag svag? Det tycker jag inte, jag tror inte det handlar om det. Jag har gått igenom en hel del helt ensam och här står jag idag! Visserligen med dessa besvär. Det sjuka är att jag har varit depprimerad i många, många år men detta kom först när jag flyttade ifrån Hälsingland och saker kändes lite lättare, fast ändå inte, jag var ju helt ensam på ett nytt ställe. Aldrig blir det så pass bra. Endera är det deppression, eller panikångest, eller nånting annat.
Jag vill inte lägga mitt liv på att oroa mig, tänka på OM det händer och vara rädd. Händer det så händer det, vad gör det för skillnad att jag hela tiden går och väntar på att något händer?! Jag slösar bara den tid jag har kvar OM något nu kommer hända! Då är det bättre att leva och må så bra som möjligt... Men det är lättare sagt än gjort!
Jag hoppas det går ännu bättre så småningom! Att jag ska slippa ha ont i magen ständigt, vakna och ha ont i magen och må illa, lägga mig på kvällen och ha ont i magen och må illa... Ha hjärtklappning, andningsbesvär och spänningar i hela kroppen. Jag må leva ett ganska "lätt" liv, men det finns så mycket som ni inte ser..
Jag kom att tänka på detta just för att en av mina vänner just nu befinner sig på akuten med bröstsmärtor och när Johan skjutsat henne dit och kom hem och sa att det var i bröstet hon hade ont (till mig sa hon bara "i sidan" så jag fattade inte att det va så allvarligt) så får jag panik. Nu när hon ligger där efter låååång tid och dom tar test efter test antar jag ju att det är något och då får jag panikångest utan dess like!
Min panikångest har lagt sig förvånansvärt mycket senaste tiden, innan hade jag det varje dag, hjärtklappning, andningsbesvär osv. Efter ett par år lärde jag mig hantera det men jag trodde ändå det var nåt annat fel än panikångest, jag tänkte att inte kan man känns sig så dålig av nåt psykiskt. Men hjärnan kan göra vad som helst med din kropp i stort sett! Jag hade som sagt hjärtklappning så jag näst intill studsar i sängen när jag skulle sova och va helt säker på att jag hade hjärtproblem. Efter 3 år gick jag till läkaren för jag blev så rädd en kväll. Men det syntes inget på EKG eller tester, visserligen kan det ju vara nåt ändå eftersom dom tog det när jag inte hade hjärtklappning men risken är inte så stor. Efter det har jag knappt haft hjärtklappning en enda gång. Andningsbesvären, jag trodde jag höll på att kvävas vissa kvällar. Innan jag lärde mig hantera det eller dom kvällar det blev som värst började jag gråta av panik, Johan fick stå ut med en hel del första året, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag va säker på att jag skulle kvävas.. Men så lärde jag mig hantera det, det kunde sitta i flera dagar i streck men jag kunde ändå hålla det på en bra nivå. Nu efter ett halvår hos kuratorn har det lugnat sig, jag kan inte säga att det är helt borta men det är mycket, mycket bättre! Jag får aldrig sån panik att jag börjar gråta till exempel.. Det ska vara någon enstaka gång. Men problemet nu när jag kommit över det här är att när det väl kommer, som nu ikväll, blir jag så rädd för jag glömmer bort hur jag ska hantera det och det känns som att, är det verkligen panik den här gången? Men innerst inne vet jag ju att det är det.
Dessutom har jag senaste halvåret haft konstiga ljud i mitt öra, det liksom susar så jag kan inte riktigt höra allt. Det låter nästan dygnet runt och i början blev jag rädd men doktorn sa att det är ofarligt och kommer försvinna och att det kan hända om spända axlar osv. Jag har aldrig varit med om det innan och det är störande, dock har jag märkt nu att när jag verkligen slappnar av försvinner det så jag kan i alla fall sova nu. Innan kunde jag inte somna, antagligen spände jag mig då också så det lät hela tiden!
Men allt handlar om spänning och psykiska besvär. Min allra största rädsla är att någon nära mig ska bli sjuk eller dö, för jag vet inte hur jag kommer reagera, jag har varit så förskonad! Min andra rädsla som är nästan lika stor är att jag själv ska bli sjuk eller skadad. Det är nog svårt att förstå för någon som inte varit med om den här rädslan och panikångesten men jag är så rädd så det går inte att sätta ord på det. Rädsla är en underdrift.
Som tur är har jag kommit ifrån allt detta lite, lite. Men nu när jag inte går hos kuratorn längre kommer det tillbaka. Och så fort jag får något problem som t ex att jag varit yr då och då senaste veckorna snurrar det i huvudet om jag kan ha det, det eller det. Sitter och läser om alla möjligheter på google trots att jag blir ännu mer rädd, ligger och tänker när jag ska sova och så vidare. Men jag vågar inte gå till läkaren! Men nu har detta blivit bättre sen vädret blev lite sämre, så antagligen var det värmen. Men jag tar ju inte hand om mig själv för att hålla mig frisk heller. Jag är kraftigt överviktig och jag dricker inget vatten trots att det är 30 grader varmt, till exempel.
Det värsta på hela min dag är när jag ska lägga mig, jag hatar att gå och lägga mig. För då snurrar tankar.. Speciellt dom dagar jag har en dålig dag, då vill jag inte gå och lägga mig, drar ut på det och får panik bara jag tänker på att lägga mig och sova. Jag kan inte släppa allt och slappna av! Jag försöker lära mig men det har tagit mig 3 år att bara kunna kontrollera min panikångest, hur lång tid kommer det inte ta innan jag lär mig allt annat av dom här problemen?! Som tur är ska jag gå på samma skola i höst igen och tänker då fortsätta gå till kuratorn. Han tyckte det gick så bra i våras och tyckte vi va klar till skolan slutade. Problemet är ju att jag inte ens tagit upp allt än... Men ska som sagt gå dit i höst igen och hålla det i schack! Jag kan inte ha det såhär...
Likaså idag satt jag och såg på en kvinna föda barn på TV, jag som är så rädd för smärta, då fick jag panik över att jag kanske aldrig nånsin kommer kunna skaffa barn eftersom jag är så fruktansvärt rädd. Och jag har varit rädd i flera år, undrat hur jag nånsin ska kunna skaffa barn, jag vill ju, men jag är för rädd!
Denna ständiga rädsla.. Det är den som är grunden till allt! Är jag svag? Det tycker jag inte, jag tror inte det handlar om det. Jag har gått igenom en hel del helt ensam och här står jag idag! Visserligen med dessa besvär. Det sjuka är att jag har varit depprimerad i många, många år men detta kom först när jag flyttade ifrån Hälsingland och saker kändes lite lättare, fast ändå inte, jag var ju helt ensam på ett nytt ställe. Aldrig blir det så pass bra. Endera är det deppression, eller panikångest, eller nånting annat.
Jag vill inte lägga mitt liv på att oroa mig, tänka på OM det händer och vara rädd. Händer det så händer det, vad gör det för skillnad att jag hela tiden går och väntar på att något händer?! Jag slösar bara den tid jag har kvar OM något nu kommer hända! Då är det bättre att leva och må så bra som möjligt... Men det är lättare sagt än gjort!
Jag hoppas det går ännu bättre så småningom! Att jag ska slippa ha ont i magen ständigt, vakna och ha ont i magen och må illa, lägga mig på kvällen och ha ont i magen och må illa... Ha hjärtklappning, andningsbesvär och spänningar i hela kroppen. Jag må leva ett ganska "lätt" liv, men det finns så mycket som ni inte ser..
Kommentarer
Trackback
